Inom produktutveckling finns i huvudsak två synsätt: det förhärskande statiska och det nya dynamiska, främst företrätt av Dynamic Product Development (DPD), men också av Agile Programming (mjukvaruutveckling) och Lean Product Development (LPD) för utpräglade need-produkter (bilar, vitvaror, etc). Presenterade som motpoler får vi två fall.
Produktutvecklingens förutsättningar
Omvärlden förändras snabbare än tidigare. Marknadsdynamiken ökar, modets växlingar med olika trender skiftar snabbt och produkters livslängd minskar. Om man inte får ut sin produkt på marknaden i rätt tid så floppar den.
Dessutom utvecklas hela tiden ny teknik som kan göra den gamla, just - gammal. Lagar tillkommer och ändras som reglerar villkoren för produkternas konstruktion, försäljning, produktion och destruktion.
De statiska metoderna fallerar
Om man i en sådan miljö startar produktutveckling med en noggrann specifikation och en detaljerad tidplan och ser produktutveckling som en fråga om att leverera specifikationerna och följa planen, så uppstår flera problem.
Ännu värre blir det om man också väljer en seriell/sekventiell utvecklingsstrategi (stafettpinnemetoden) med olika faser som genomlöpes sekventiellt. Om man dessutom bromsar upp projektet med olika grindar (toll gates) så kan det gå riktigt galet på en föränderlig marknad.
Dynamiska metoder fungerar
Eftersom omvärlden förändras och vi inte kan veta i förväg exakt hur den produkt skall vara beskaffad som bäst passar marknaden vid den framtida försäljningen så måste vi utveckla under flexibel och smidig anpassning till skiftande omständigheter. Det måste så att säga vara inbyggt i systemet. Organisationen måste kvickt reagera på nya impulser och nyvunnen erfarenhet.
Bara en kompetent ledd självorganiserande organisation har dessa egenskaper. Metoder med denna inriktning är Agile programming, manöverkrigföring, Extreme programming (XP), och dynamisk produktutveckling (DPD).
Sammanfattaningsvis får vi följande tabell
